I Dödens Skugga

Skulle ut på en liten vandring bland kottar och bär med min lufsa till hund och bara njuta av den härligt soliga eftermiddagen och bestämma mej för om det fortfarande är läge att förkasta Torsdagen som dag, nu när det trots allt var rätt så mysigt ute.

Stilla och med ett onaturligt lugn i sinnet tog jag de första stapplande stegen över trösken på min lilla, lilla stuga ut i det vissa kallar naturen men jag helst tilltalar: ”Hwan kada sese naori” vilket är apache och på svenska blir ungefär: ”Stället där olycka och vemod står på lur för att överösa dig med förbannelser och nageltrång och även så de du råkar föda under den gråa himlen du valt att kalla ditt hem” , fritt tolkat alltså, så det var inte helt utan mod jag begav mej.

Jag borde ha fattat vissa misstankar redan när jag såg den rostfärgade herrcykeln som låg slängd i kanten av skogsbrynet med en ram som såg onaturligt vinklad ut, lite som en flaggstång inte gör det(hell you Adams).

Att min lilla vovsing inte hade ett dugg lust att bege sej in i den lummiga, men ack så förrädiska grönskan borde ha varit en annan liten vink. ”Men jösses”, ropar de stora massorna, ”e du en tönt eller?” Och svaret blir naturligtvis: Ja, Och? Skogar är och har nog i viss mån alltid varit farliga platser att vistas på, eller i om man har riktig otur . Jag lyckades med blandad framgång och några blåmärken senare övertala min best till identitetskrisande hund att skogen, ondskan till trots, är ett ypperligt ställe för en promenad och lek med pinnar.

En knapp timme senare insåg även jag att det var ett hyggligt dåligt infall att beträda dessa lömska trakter. Jag saknade då höger sko samt strumpa, mina jeans hade fått sej en reva som räckte från baksidan på låret till den saknade skons utgångspunkt, min mullemössa hade materialiserat sej 3 meter upp i en gran utan att jag märkt det och under mina försök att rädda den så anföll en kotte mitt högra öga och ansatte mej med dess gifter så illa att det fortfarande irriterar stora delar av synfältet samt ett stycke hund, bortsprungen i panik. Jag hade då tagit mej 13 meter in i skogen.

Kravlande, gråtande, bönande och utan hopp om ett fortsatt liv bortom vanvettets mörka skugga kravlade jag ut mot den trygga asfaltens välsignelse och kysste den kalla, hala ytan, rullade runt i glädje och triumf ett varv eller två innan jag insåg att jag var iakttagen. Ständigt dessa dödsföraktade svampplockare som dyker upp i tid och otid som dimskapade demoner, svävande genom skogens mörker. Där stod de iallafall, makarna Bergvall i matchande overaller och korgar i armvecket och såg lindrigt obekväma ut, nästan samma miner som den gången jag blev ertappad i bara mässingen, springandes efter vägkanten i vild panik sökandes efter mina husnycklar, ett kilo morötter och ett gökur av tvivelaktig karaktär, men det är ju en annan historia.

Jag reste mej hastigt, borstade av det som fanns kvar av mej och mumlade några ursäktande fraser, hasade mej mot säkerheten på andra sidan av min tröskel där min numera lyckliga hund satt och viftade på svansen, tydligt oberörd av att hennes husse just med knapp nöd tagit sej bort från en säker död. 

Jag lyckades undkomma denna gång, men vem vet när skogen menar alvar och skickar ut sina hejdukar efter mej nästa gång jag sticker näsan utanför dörren? I morgon packar jag tandborsten och beger mej in till staden. Längtar efter en natt på medborgarplatsen, där kan man iallafall känna sej trygg……

Ett Svin Bland Pärlorna

Jag har under större delen av mitt någorlunda vuxna liv aldrig känt mej som en del av ”gemenskapen”. Inte så att jag av ren trots envisas med att rebella mej och spöka ut mej i maskeradkläder, skära mej, skrika ut mitt missnöje på torgmöten eller i predikningstält eller känna en längtan efter att visa upp mitt kön i TV. Jag har heller aldrig försökt att sticka ut ur mängden genom att skriva arga eller klämkäcka insändare till olika tidskrifter.

Nej, det som gör mej till en utanförling och bortgjord pippibäng, välj själva superlativet ni vill använda, är att jag valde ett liv utanför storstadens puls efter nästan 25 år innanför tullarna(sthlms-term you know).Eller…ehh..jag ljuger en aning. Jag hade inte hjärta att släppa allt vind för våg, så modig är jag inte. En liten kvart på söder finns kvar och där äventyras det ibland. Men jag valde ändå att förlägga merparten av mitt liv till landsbyggdens oförstörda idyll. Detta var iallafall vad jag trodde den där dagen när stora flyttlasset gick till en sommarisolerad, småmöglig stuga utan varmvatten och med bristfällig el.

Det första jag fick lära mej den hårda vägen är att ingen, och jag menar INGEN gillar Stockholmare. Dom gillar inte ens en människa som försäkrar av hela sitt hjärta att han inte bott på Sture, knappt satt sin fot i Östermalmshallarna, inte åker Taxi till Ica och som inte ens har så mycket som spottat på en norrlänning, Gud förbjuden. Nu borde detta inte komma som en chock då de flesta stockholmare ägnar större delen av sitt liv att hata sej själva och människor i deras närhet, lite av en genetisk åkomma tycks det.

Jag försökte för en stund kamouflera mitt ursprung genom att förvränga min dialekt, men det slutade med stryk efter som den enda dialekt förutom Stockholmsmål jag hanterar är en lätt brytning på tyska. Dom gillar inte tyskar heller.
Jag gav mej sedan hän den taktik jag döpt på Bergmanmaner till: ”Den stora tystnaden”. Detta räddar mej förvisso från stryk samt att den tekniken skapade en liten mystik kring min karaktär, men bara för en stund. Dessvärre var det någon som fick för sig att kor är rätt sexiga och började antasta dessa arma kreatur runt om på gårdarna. Vem tror ni fick skulden då?

Just det!

Jag kämpar nu för min heder och börjar inse att idyllen förvisso finns där ute bland blådär och elstängsel, men att det tar ett tag att acklimatisera sej innan man blir en självklar del av den. Jag har fortfarande problem att tillåtas komma in på Närköp i byn vissa veckodagar, men en del av människorna häromkring tittar ändå med viss nyfikenhet på den utvecklingshämmade tysken som gillar nötkött i sin fulla prakt…Vem vet hur dom började sin väg mot en del av den Svenska idyllen.

Leva Livet

”Har man inget vettigt att skriva så är det bättre att bara låta bli!”

Orden har föga med mej att göra, för då skulle bloggandet vara en andefattig sysselsättning(inte bara för mej utan för de flesta). 
Dom yttrades av min svensklärare i högstadiet. Detta sa han 3 minuter innan han krävde en improviserad uppsats med titeln ”Hur jag lever mitt liv”.

Större delen av klassen lämnade förnöjt in tomma papper och fick en lång lunch med ursäkten att dom inte hade något vettigt att skriva om, naturligtvis (mej inkluderad).I nian kan en lång lunch vara värt rätt mycket.

Vändpunkter finns det många av i livet, och detta var en sådan.

Min lärare sa att alla som lämnat in ett tomt papper naturligtvis skulle få godkänt (stort jubel), och sedan sa han tyst med nedböjt huvud: ” Men jag beklagar att ni inte anser er ha något liv. Inget att sträva efter, inga upplevelser att dela med er av. Ingen erfarenhet av det som händer omkring er, men framförallt, inget hopp om framtiden, för vad kan den vara värd om man inte lever.”

Några få ord.

Det händer rätt ofta att hans lilla tal hoppar upp i stunder när jag står inför vägkorsningar i livet, ord som puttar till mej så jag inte blir stående vid en vägkant  och bara tittar på livet som rusar förbi.

Då, den där vackra vårdagen i nian var det fortfarande en lång lunch som lockade mer än hans uppmaning om att leva, men med så mycket annat så vet man inte alltid när händelser av dignitet äger rum, speciellt inte när hormoner skriker högre än vuxna röster. Men om jag fick chansen, så skulle jag ge denne gigant till lärare en kram och tacka honom för att ha gett mej rådet att leva.
 
Jag hamnade i min barndoms uppväxtort  för några år sedan, och tog mej tillbaka till ungdommens syndiga näste, högstadiet, för att göra just detta, men möttes av nyheten att han dog bara något år efter att jag med nöd och näppe tog mej igenom grundskolan. 
Lite nedstämd gick jag därifrån, men kunde ändå inte låta bli att fundera över om någon annan blivit lika berörd av hans ord som jag. Förmodligen inte, men det spelar ingen roll, för någonstans, någon gång, tror jag att det finns en Sven Börjesson för alla i livet.

Tack Börje, tack för att du fick mej att våga leva

Ohh, så ekologiskt

Man står helt plötsligt, utan förvarning och stirrar hypnotiskt på hyllmeter efter hyllmeter av en och samma produkt i affären, gnuggar sej lätt i fontanellen och undrar vart det gick fel.

Jag vet inte riktigt hur det funkar när storproducenter bestämmer sej för vad deras nästa storsäljare ska bestå i, men det verkar märkligt. Kanske sitter dom där på sitt stora kontor, ett gäng grabbar och brudar, samlade till veckans brainstorming och funderar lite så här: ”Öhh du, vet du vad den nya trenden är i The Big Apple over there? Tur, serru snubben, bara ren och skär tur, och det verkar som om alla andra har hakat på, så nu är det nog dags för oss också, så vi tillverkar exakt samma varor som alla andra, tvingar på butikerna vår produkt, och om det är vi som har tur så är det våran vara de flesta kunderna väljer”. Någonstans hoppas jag att det är med en anings mer tillförsikt dom väljer ut sina varor, för man vet ju att det som händer i den privata sektorn snart nog har spridit sej till den offentliga. Och jag vill absolut inte vara den första som blir utsatt om just detta förfarande landar inom landstinget, det vore fruktansvärt jobbigt att söka för nageltrång, men få strålbehandling mot prostatacancer, bara för att man hade turen att bli utvald för en dyrare och mer moderiktig behandling, ty saliga äro de bestrålade enligt de tariffer sjukvårdsstyrelsen fastslagit.

Jag lämnar raderna med torrvaror med dessa tankar i hjärnbalken och beger mej mot Mejeriprodukterna, och där stöter jag på nästa uppretningsfaktor. Jag vill vara miljövänlig, verkligen, det vill jag. Och jag tycker nog att jag påvisar detta på bästa sätt genom att nästan aldrig kasta mina batterier i naturen, men när det kommer till ekologiska produkter blir jag ändå lite avig. Hur kan en kossa inte vara ekologisk? Har dom verkligen kommit så långt med den artificiella kreatursframställningen att man nu kan framställa mjölk från oekologisk materia? Jag kan i och för sej tänka mej att Lidl är rätt nära, men nog borde man ha hört talas om det var möjligt. Och för att fortsätta på den banan så kan man ju undra lite över trenden med organisk mat. Men för bövelen, sten är organisk. Om dom nu är tvungna att skriva på vissa förpackningar att maten är organisk, vad i hela fridens namn kan det vara i dom andra förpackningarna? Kan man hoppas på att nästa trend är ”Jordisk föda: Garanterat odlad inom atmosfären” eller kanske: ”Endast frigående celler i denna produkt”
Man börjar misströsta en aning, men bara en aning, för i slutändan så är man ju rätt nöjd med att få klaga…..

Det Bidde En Tummetutta

Någonstans mellan midnatt och alldeles för tidigt i morse bestämde jag mej för att jag behöver ett liv. Jag insåg rätt så fort att det inte är ett projekt jag orkar ge mej på, så jag bestämde mej för att köpa en frukost-TV i stället. Jag har aldrig känt något behov av en sådan, men så har jag heller aldrig haft någon längre sträcka mellan kök och vardagsrum, för det mesta har det varit samma rum. Men nu, mina vänner, vill det sej inte bättre än att det faktiskt är en ansenlig sträcka mellan de två boutrymmerna, och självklart behövs då en frukost-TV. Mysigt namn dessutom. Smaka lite på det…Fru-ko-st-T-V. Det ligger något nästan magiskt över ordet. Lite åt det extraordinära, på gränsen till överdådigt. Lite som: ”Jag har ju en liten kvart på Rivieran serru, 18 sovrum 3 swimmingpoolar och frukost-TV”. Inte konstigt att tanken lockar då, eller hur? Alltså begav jag mej efter jobbet mot den lokala Radio & TV-handlaren med beslutsamma steg med bara en tanke: Jag skall bli ägare av en frukost-TV. Jag, en simpel, lågavlönad, skuldsatt yngling på gränsen till gamling skall ta steget mot TV-himlen. Jag! Med storslagna gester och ett tekniskt vokabulär av yppersta sort laddat på tungan besteg jag butiken och påkallade ett butiksbiträdes uppmärksamhet för lite råd och idéer. Jag förklarade högljutt mitt ärende och uttalade ”Frukost-TV” lite extra utstuderat och högt med hopp om lite avundsjuka blickar från de kreti och pleti som strosade runt i jakt på billiga DVD-filmer. Till min förvåning verkade ingen ta notis om mej och biträdet verkade föga imponerad av mina önskemål av lyxprodukt. Det enda han sa var: ”Aharru, skaren va bara-platt eller asa-platt? Eller skaru ha ett helt kylskåp med teven inbyggd i dörren? åsså har vi ju fått in en sån där microprojektor som du kan gömma i köket å få storbild över köksfläkten.” Jag kände kallsvetten tränga fram efter ryggraden, skakningarna i knäna blev nästan okontrollerbara och jag stammade fram ett:”Ehh…ehh..hehehe” Biträdet tittade forskande på mej och såg ut att undra om jag verkligen var tillräknelig som person, och om så var fallet, om jag var riktigt klok ändå. ”Ja, alltså” sa jag, lite tystare nu, ”Jag ville ju ha en frukost-TV, en sån med Tilde och Peter i, du vet att titta på när jag äter frukost, i mitt kök, som inte ligger i mitt vardagsrum.”  Nu så biträdet inte bara forskande på mej, nu syntes även en viss rädsla i hans ögon och han tittade oroligt omkring sej i jakt efter någon att få hjälp ifrån vid den händelse att dåren framför honom skulle få ett utbrott, eller kanske till och med be om mer hjälp. Jag försökte lugna honom en aning med att peka bort mot TV-apparaterna och säga: ”Titta?”   Detta verkade nu inte lugna hans blick i någon större utsträckning, men han började iallafall försiktigt gå bort mot TV-avdelningen.

Han stannade framför de små Televisionsapparaterna  och frågade försiktigt om det var någon av dessa som kunde tänkas passa. Jag tog min tid och granskade dom ingående, mest för att hitta ett sätt att återfå biträdets förtroende på. Jag insåg plötsligt att de apparater jag tittade på var små, väldigt små. De apparater som stod bredvid, till höger, såg inte alls lika fjuttiga ut, men inte så hiskeligt jättestora heller. Jag pekade mot en av dessa och frågade: ”Dom?” ”Dom?” Svarade biträdet, nu något lugnare, ”Dom är lite större” konstaterade han med självsäker stämma. ”Dom är större, men inte så värst mycket dyrare”, fortsatte han, ”och så kan man ha den i sovrummet också.” ”Men jag ska ju ha den i köket” förklarade jag mej åter en gång, ”Att ha Bengt och Malou i, om du minns? Och hur pass inte så värst mycket dyrare är dom egentligen?” Undrade jag med en dålig mobilaffär färskt i minnet, som jag betalar väldigt mycket mer för än det billiga pris jag köpte den för. ”Inte alls värst mycket dyrare, nästan inte alls faktiskt” svarade han, nu med allt sitt säljande självförtroende och gestikulerade på både bredden såväl som höjden för att påvisa dess storhet i förhållande till det inte alls så mycket dyrare priset. Jag blev helt uppslukad av det faktum att jag faktiskt hade råd med en något större TV och log, förmodligen en aning fåraktigt mot den något större TV:n. Just som jag skulle säga att jag slår till på den något större, men nästan inte alls dyrare TV:n, så fångade något till höger min uppmärksamhet, ty där fanns ytterligare TV-apparater, bara en aning större än den jag nu bestämt mej för. Biträdet följde min blick och sa snabbt: ”Större”. ”Större!” Replikerade jag och fortsatte i samma andetag: ”Dyrare?”  ”Inte så värst” svarade biträdet och gestikulerade åter med armarna åt diverse håll. Jag tittade i min plånbok och insåg till min stora glädje att den rymdes i budgeten jag avsatt till detta ändamål och sa: ”Kör till!”

Jag betalade glatt i kassan och begärde hemkörning på apparaten, som skulle anlända till min dörr ungefär samtidigt som jag, om jag bara tog det lugnt på vägen hem. Så jag gjorde just det, tog det lugnt och spatserade sakta genom en höstdränkt stad och såg med stor glädje fram mot imorgon bitti när jag skulle få Bengt och Malou som frukostgäster i mitt kök. Jag unnade mej till och med ett stopp hos Greken, tog en latte och berättade om mitt inköp. Han frågade vilken tum det var, vilket jag inte visste. Men jag förklarade att det inte var den minsta sortens frukost-TV, utan en som var aningen större, men inte så värst mycket dyrare. Han verkade nöjd med detta svar och dök ner i ett väl tummat V75 program. Jag tackade för latten och begav mej mot hemmet. Väl där såg jag att den lokala TV-handlarbilen redan stod utanför min dörr med ett abnormt stort paket lutad mot bakluckan. Först trodde jag att dom kanske hade fler leveranser till min port, men av etiketten på paketet att döma var detta min TV. Självklart, tänkte jag, så är det ett rejält emballage på en sådan apparat. Chaufören till bilen kom ut ur porten och frågade om jag, var jag, vilket jag bekräftade med viss säkerhet. Han bad mej då hugga tag i ena änden av paketet och tog själv ett stadigt grepp på den motsatta sidan.”Tungt”, stönade jag fram. ”Dom brukar vara det” svarade han och ändrade grepp en aning. ”Kan man inte tro, när dom är så små”, sa jag. Han tittade på mej med undrande blick, men lät saken bero.

Väl inne i lägenheten tackade chauffören för sej och lämnade mej ensam med min TV. Jag har nu packat upp den och fått in den i köket. Tyvärr får jag inte plats i köket, inte heller min kyl, min spis eller mitt lilla köksbord, dock har jag lyckats få in en pinnstol bakom TV:n. Har ni en aning om hur stor en 47″ frukost-TV är? Och har ni en aning om hur små dom ser ut i en TV-butik? Och det värsta av allt är att dom inte är speciellt mycket dyrare än en TV som är bara en aning mindre. Ja, jag inser att jag ännu en gång blivit förd bakom ljuset på grund av min egen förmåga att inte förstå perspektiv. Jag borde naturligtvis insett att det var något lurt när jag var tvungen att ställa mej på tå för att nå volymkontrollen på TV:n när jag tittade på den i butiken, men det kändes ändå som om den var rätt så lagom fjuttig vid tillfället. Men något positivt är det iallafall. Jag kan nu stå i badrummet och steka korv och ändå se TV:n med hjälp av några väl vinklade speglar, och om inte det är vardagslyx att kunna steka korv i badrummet så vet jag inte vad som är det!huge-tv

Samhällskris i ett litet bloggarhjärta

Har inte riktigt fått kläm på hela grejen med livet än känner jag. Hade hoppats att den biten skulle falla på plats lite lagom den dagen man fick sitt första jobb, lägenhet och körkort, men allt det där hände för rätt länge sedan, men lik förbannat stolpar jag runt i tillvaron som en bronkitdrabbad dront. Jag menar, vad är det för vits att bli en del av ett fungerande samhälle när samhället fungerar så rackans illa?

Varför detta negativa Fredagshumör? frågar sig de stora massorna. Jo, av den enkla anledningen att när man, som jag, tillbringar aldeles för mycket tid med att läsa bloggar så hittar man ett mönster. De glada bloggarna är de som skriver om vänner, bekanta, skvaller,nära och kära samt bara svalpar runt i livet med samma inställning som jag: Går det så går det, men lycklig ändå.

De negativa bloggarna sammafattas rätt så mycket av ett svek från regering, chefer, försäkringskassor, storföretagen eller storebrorsterror i största allmänhet, samt hat mot invandrare, rasister eller politikerförakt i det stora hela. Samhället! Märkligt, inte sant.

Självklart finns det undantag, ty det finns ju de som gjort olyckan till ett personligt korståg som ämnas kantas av självförvållat förtryck och smärta, eller av evigt olycklig kärlek, men det är på något sätt ändå deras lycka, så dom utgör någon märklig subkultur som kan sammanfattas med”Förvirrad som en fjärt i en korgmöbel” och fyller sin funktion som socialt missanpassande, men kul att läsa ändå.

….och tiden går

Tänk vad tiden går. 1945! 
Världen hade äntligen fred efter år av krig. En man fick puckla på en kvinna utan att kunna straffas för det, är man kvinna förtjänade man nog det. Ja barn och andra omyndiga personer också för den delen. 
Hade du turen att vara född adlig kunde du för den delen komma undan med allt som var brottsligt. Våldtäkt till exempel, var inget brott i sig, som sagt, en kvinna mår väl aldrig dåligt av ett rejält knull av en okänd man så länge han är greve?
Kyrkans män stod även dom över lagen.
Incest var ingenting man kunde dömas för, även om det inte var något man talade högt om.
Bortgifte av minderåriga var fortfarande ett väl fungerande system i många framstående kretsar, och pedofili var inte ens något som ansågs vara ett begrepp.
En vänsterhänt person hade ännu inte rätten att använda sin vänstra hand att skriva med, då detta ansågs vara ett handikapp, det fick man först göra 3 år senare.
Elchocker och isbad var behandlingar i framkant inom den samtida psykologiska vetenskapen, och knacklobotomi hade godkänts som behandling av homosexuella.
Med dagens mått mätt räknades 86% av Sveriges befolkning fortfarande som väldigt fattig, trots 6 dagars obligatorisk arbetsvecka med i snitt 13 timmars arbetsdag.
Det känns ju rätt skönt att vi tillåter oss att utvecklas och följa med i tiden kan jag känna! 
Ja just det. Pippi Långstrump flyttade in i villa villekulla samma år.

This is it!

Så hamnade man åter här efter Bloggspace slutliga(?) kollaps. Ingen spilld mjölk att gråta över, och ur askan kommer smuts.
Tänker fortsätta där jag slutade, med den lilla förändringen att jag inte bara flyttat till WordPress, utan också flyttat hem till Stockholm efter några års frånvaro.

Räknar väl knappast att mina få (men ack så trogna) följare kommer att haka på mig hit, trots allt är jag en egobloggare som bara skriver för att mina fingrar ska sluta klia.

Med detta sagt – Nu kör vi!