Skulle ut på en liten vandring bland kottar och bär med min lufsa till hund och bara njuta av den härligt soliga eftermiddagen och bestämma mej för om det fortfarande är läge att förkasta Torsdagen som dag, nu när det trots allt var rätt så mysigt ute.
Stilla och med ett onaturligt lugn i sinnet tog jag de första stapplande stegen över trösken på min lilla, lilla stuga ut i det vissa kallar naturen men jag helst tilltalar: ”Hwan kada sese naori” vilket är apache och på svenska blir ungefär: ”Stället där olycka och vemod står på lur för att överösa dig med förbannelser och nageltrång och även så de du råkar föda under den gråa himlen du valt att kalla ditt hem” , fritt tolkat alltså, så det var inte helt utan mod jag begav mej.
Jag borde ha fattat vissa misstankar redan när jag såg den rostfärgade herrcykeln som låg slängd i kanten av skogsbrynet med en ram som såg onaturligt vinklad ut, lite som en flaggstång inte gör det(hell you Adams).
Att min lilla vovsing inte hade ett dugg lust att bege sej in i den lummiga, men ack så förrädiska grönskan borde ha varit en annan liten vink. ”Men jösses”, ropar de stora massorna, ”e du en tönt eller?” Och svaret blir naturligtvis: Ja, Och? Skogar är och har nog i viss mån alltid varit farliga platser att vistas på, eller i om man har riktig otur . Jag lyckades med blandad framgång och några blåmärken senare övertala min best till identitetskrisande hund att skogen, ondskan till trots, är ett ypperligt ställe för en promenad och lek med pinnar.
En knapp timme senare insåg även jag att det var ett hyggligt dåligt infall att beträda dessa lömska trakter. Jag saknade då höger sko samt strumpa, mina jeans hade fått sej en reva som räckte från baksidan på låret till den saknade skons utgångspunkt, min mullemössa hade materialiserat sej 3 meter upp i en gran utan att jag märkt det och under mina försök att rädda den så anföll en kotte mitt högra öga och ansatte mej med dess gifter så illa att det fortfarande irriterar stora delar av synfältet samt ett stycke hund, bortsprungen i panik. Jag hade då tagit mej 13 meter in i skogen.
Kravlande, gråtande, bönande och utan hopp om ett fortsatt liv bortom vanvettets mörka skugga kravlade jag ut mot den trygga asfaltens välsignelse och kysste den kalla, hala ytan, rullade runt i glädje och triumf ett varv eller två innan jag insåg att jag var iakttagen. Ständigt dessa dödsföraktade svampplockare som dyker upp i tid och otid som dimskapade demoner, svävande genom skogens mörker. Där stod de iallafall, makarna Bergvall i matchande overaller och korgar i armvecket och såg lindrigt obekväma ut, nästan samma miner som den gången jag blev ertappad i bara mässingen, springandes efter vägkanten i vild panik sökandes efter mina husnycklar, ett kilo morötter och ett gökur av tvivelaktig karaktär, men det är ju en annan historia.
Jag reste mej hastigt, borstade av det som fanns kvar av mej och mumlade några ursäktande fraser, hasade mej mot säkerheten på andra sidan av min tröskel där min numera lyckliga hund satt och viftade på svansen, tydligt oberörd av att hennes husse just med knapp nöd tagit sej bort från en säker död.
Jag lyckades undkomma denna gång, men vem vet när skogen menar alvar och skickar ut sina hejdukar efter mej nästa gång jag sticker näsan utanför dörren? I morgon packar jag tandborsten och beger mej in till staden. Längtar efter en natt på medborgarplatsen, där kan man iallafall känna sej trygg……
Typsomverkligheten 